Vissa vet, vissa vet inte. Hur det känns? Tomt

2014-01-26 @ 21:08:00

Jag var 13 bast när jag såg I taket lyser stjärnorna och när filmen sattes igång på filmduken så blev man så rörd av hela filmen och det gick verkligen inte att hålla tårarna inne. Alla som inte har sett den, måste se den. Verkligen så sevärd och man tänker verkligen på hur livet för andra kan vara och hur svårt det kan vara.. Jag satt under hela filmen och hoppas att det där inte skulle hända mig, tror jag hoppades för mycket.

 

(2011) 2 år senare blev jag 15 bast när hela mitt liv förändras och även för en annan viktig person för mig. Hon fick smärtor i buken och vi åkte genast till sjukhuset och tog prover. Sen åkte vi hem igen, några veckor senare blev hon inlagd på sjukhuset och det var i febuari. Jag tänkte mest för mig själv ''äsch hon har bara ont i magen, det är väl inge farligt?'' Jag hade totalt fel. Veckorna gick och hade fortfarande samma tanke''det är inge farligt, hon mår bra det vet jag''.

 

Veckor till månader gick och jag mådde bra, inga problem eller så. Hade svårt i skolan men det har jag alltid haft men sen så hände det något. I slutet av april kom jag hem efter en skoldag och såg ett brev liggandes på bordet från sjukhuset, ingen av mina föräldrar var hemma när jag kom hem. I alla fall så läste jag brevet och det var ett besked om vad hon hade för symptom. Det stog att hon hade cancer. Jag fick ont i hjärtat, jag grät och grät. Jag gick ändå i skolan för att få komma på andra tankar, hade fina vänner som stöttade mig. Doktorn sa även att det inte går att bota hennes cancer och att det kommer ta cirka ett år sen kommer hon inte finnas mer. Det gav mig ett hål i hjärtat.

 

Vem jag pratar om? Min starkaste, finaste, mest omtänksammaste mamma.
Min mammas cancer heter pancreascancer och sitter i buksportkötteln och det är väldigt ovanlig cancer och går inte att bota, man kan lindra sjukdomen men inte stoppa. Man äter inte så mycket heller för det stoppar matsmältningen och hon spydde oftast bara upp maten därför rasade hon också ner i vikt. När hon låg på sjukhuset fick hon dropp och en påse där hennes galla kunde komma ut någonstans. I droppet fick hon näring för hon kunde ju fortfarande inte äta. Jag tror jag inte har sett så många slangar i hela mitt liv, hon hade i näsan, armen och magen.

 

Hon var en sån stark person och det beundrar jag. Jag vet inte vad som hände, men när jag fick veta att hon hade cancer gick det helt plötsligt jättebra för mig i skolan, fick högre betyg än vad jag någonsin hade tänkt mig. När jag satt där under proven i skolan eller gjorde inlämningarna hemma tänkte jag bara på min mamma och att jag gjorde det för henne. För jag vet, att när jag har gjort något bra i skolan blir hon såå glad och stolt över mig. Så jag gjorde allt för hennes skull. Men min skull också såklart! Jag ville bara se henne glad och se mig lyckas.

 

Sommaren kom och hon fick äntligen komma hem och bo med mig och pappa! Suveränt tänkte jag. Hon blev genast piggare och fick färg på huden. På morgonen och kvällen kom det sjuksköterskor och tog hand om min mamma, tex bytte dropp och gav henne mediciner. Under dagen fick jag och pappa ta hand om henne, hon var vårat ansvar då. Vi fick också en rullstol av sjukhuset då hon inte orkade gå så mycket. Denna sommar gick hon på cellgifter och fick även diabetes. Så hon hade det väldigt svårt och hatade att se henne må så dåligt för jag kunde inte göra något än att bara vara där, och jag vet att av att bara vara vid henne så mår hon bra. Men ville bara skjuta hennes cancer för att bibehålla henne vid liv.

 

Sommaren gick ganska fort ändå och efter sommarlovet började jag 9an. Störst och bäst på skolan med underbaraste 9C! Skolan rullade på och det gick galant för mig. Inga IG någonstans! Stolt över mig själv. Den här våren lära jag även känna 4 stycken killar och 2 tjejer som jag blev så himla bra vän med. Vi blev alltså ett helt gäng på 6 pers! + Michelle. Så det blir sammanlagt 7! Så kul som vi hade har jag nog aldrig haft. Vi sågs varje helg, åkte moppe och gjorde allt möjligt. Dom fick mig på andra tankar och herregud var kul vi hade. Saknar det lite. Att åka moppe och bara leva livet!


 

I december blev det en resa till mitt andra hemland Thailand! Denna resa var för min mamma och hon åkte en vecka tidigare än oss. Hon åkte 13 december och jag vet inte när vi åkte men någon vecka och några dar efter henne. Jag och pappa hade en rolig flygresa ihop, åkte förstaklass och fick jättegod mat! När vi landade i Thailand så var det såå varmt och skönt. Vi tog första taxi till våran sol- och bad semester! Vi stannade där i två veckor sen åkte vi och mötte upp min mamma i vårat hus i Bangkok.
Hade inte träffat henne på cirka en månad så det var så himla efterlängtat att få träffa henne. Hon hade ju åkt till sin by där hon är uppväxt och träffat sin släkt och grejjat så vi bestämde att träffas i BKK eftersom det tar 10 timmar tror jag att åka till min mormors by så jag och pappa orkade inte åka dit.

 

När vi kom hem till Sverige var det ganska så kallt men skönt och komma hem. Träffade mitt gäng som vanligt och det rullade på. Mamma blev ju gladare efter semester och det var nog första gången på ganska länge jag såg henne glad och skratta. Min mamma åkte in på sjukhuset igen och blev genast jätte dålig, sen kom hon hem igen. Ja ni vet, det pågick sådär ganska länge. Hon blev bara sämre och sämre och jag kunde inte stoppa cancer, ingen kunde. Är detta slutet nu?

 

Jag fick påsklov och tänkte ''Yes påsklov fyfan va roligt med lite ledighet!'' Denna påsklov kan ha varit det värsta lovet någonsin...

.. Måndagen 9 April, började med att Michelle kom till mig och vi gick därefter till killarna och umgicks med dom och hade superkul. Sen åkte det alla hem till Jonas. Jag och Michelle gick i spöregnet hem till mig, klockan var kanske elva när vi kom hem och ingen var hemma. Varken min bror, hans tjej eller pappa. Jaha vi går väl och lägger oss då tänkte vi.
Precis så kom pappa in, andfådd och allt och bad oss följa med honom. Jag märkte att vi åkte i en riktning mot sjukhuset, han åkte mot rött och tänkte nu att det är dags. När vi kom fram tror jag nog att jag sprang först av alla och upp för trapporna. När jag kom till dörren till min mammas våning så frågade jag vart och vilket rum hon var i. Fick till svar ''Hon finns inte längre'', men vadå finns inte längre? Är det ett skämt?

Bröt genast ihop vid en dörr, jag närmade mig marken. Jag tror jag grät konstant. Sen kom min bror och kramade mig, bröt ihop ännu mer..



.. När jag hade lugnat ner mig, gick jag mot mammas rum i korridoren. ''Det kan ju inte vara sant, finns hon verkligen inge mer? Kommer jag aldrig få höra hennes röst nå mer? Snälla säg att jag bara drömmer nu för det får inte vara sant'', hade miljontals tankar när jag närmade mig rummet. När jag kom in, så såg jag henne ligga där. Helt stilla, ögonen hade rullat bak, hon var så smal så hennes revben syndes. Jag bröt ihop ännu en till gång. Dom bad mig säga hejdå men till försvar svarade jag:
- hejdå? hon kommer inte lämna mig för hon kommer alltid finnas i mitt hjärta.



Hon missade min 17årsdag som skulle ske 19 dagar efter hon dog. Hon missade min skolavslutning i 9an och hon kommer missa min student. Hon kommer missa så himla mycket, hon kommer inte heller få träffa mina barn eller vara på mitt bröllop.
MEN jag vet att hon kommer alltid vaka över mig och som jag har hört av många ''hon är stolt över dig''.

 

Vi alla har gått igenom en svår tid. Det här var min svåraste tid. 1 år kämpade min mamma och i 1 år kämpade jag för att vara stark. ♥

 

 

Tidigare inlägg

RSS 2.0